I migrationslagen står inget om kärlek vid första ögonkastet

i Reportage

I ett hyreshus i Hökarängen lyser en kökslampa på sjätte våningen. Mohamed, Moe, har precis flyttat in till Saga efter en lång resa i den svenska migrationsbyråkratin. Snön som utan att fråga lade sig över söderförortens gator är hans första. Saga, som är anledningen till att Moe flyttat till Stockholm, är däremot sedan länge van vid trafikkaos och isgator den här tiden på året.

Få går på så många konserter som Moe gör. När han visar en lång lista över spelningar han planerar att köpa biljett till bara under de två närmsta månaderna blir det tydligt hur mycket han älskar musik. Entusiastiskt berättar han om resor till olika konserter och festivaler i Europa för att uppleva en musikscen som varken finns i Sudan där han föddes eller i Dubai där han växte upp. En sådan resa gick till Stockholm där hans vän bodde. Hon hade tjatat länge att han skulle komma för att uppleva det fantastiska musikliv The Capital of Scandinavia har att erbjuda.

  – Vi gick på en konsert, som vi båda tyckte var riktigt dålig. Besvikna sökte vi oss ut från stället. Stockholm levererade inte riktigt på det sätt min kompis hade lovat. Men hon föreslog att vi skulle gå till en bar så jag åtminstone fick träffa en av hennes bästa kompisar. Hon sa hon trodde att jag skulle gilla hennes kompis och det gjorde jag verkligen. Saga och jag blev blixtförälskade och jättefulla. Förutsättningarna var väldigt dåliga, jag skulle ju resa vidare dagen efter. Men vi bestämde att vi skulle hålla kontakt via Facebook och det gjorde vi. 

Vardagsrummet i lägenheten är möblerat med en grå soffa, en korgfåtölj, ett soffbord i teak. Framför bordet står ett 60-tals sideboard med en platt-TV på. Väggarna vittnar om ett kulturintresse – affischer från en Tove Jansson-utställning samsas bredvid en poster från Östasiatiska museet. Strax intill tar musiken plats – en vinylsamling ryms i en bänk vars ovandel tas upp av en DJ-mixer och studiohögtalare. 

  – Vi bestämde att vi skulle ses på Primavera, en enorm musikfestival i Barcelona. Saga och vår gemensamma kompis flög dit från Stockholm och vi skulle ses på festivalområdet. Festivalen skulle bli första gången vi umgicks på riktigt. Men jag blev av med min mobiltelefon direkt när jag kom dit och det var min enda kontaktväg. Jag hade ingen telefon, inget internet, ingenting. Alltså, det var runt 100 000 människor på festivalen så allt jag kunde göra var att leta. Jag gick runt där men det fungerade ju såklart inte.

Två katter avbryter Moe med sin livliga lek. Den ena, Harvey, är Moes katt som flyttade med från Dubai, den andra har bott med Saga innan Moe kom till Sverige.

Några veckor efter den stora besvikelsen i Barcelona landar Moe på Amsterdams flygplats. Bland stressade affärsmän och turister med hemlängtan i Schiphol airports entré tittar han plötsligt rakt in i Sagas grön-blå ögon.

  – Det var magiskt! Vi sprang på varandra på flygplatsen av en slump – helt otroligt! Vi bestämde oss för att ta en kaffe. Det var så mycket känslor och bra personkemi mellan oss. Innan vi skiljdes åt frågade jag om hon ville komma till Dubai och hälsa på mig och det ville hon. Hon stannade i tio dagar och vi klickade verkligen. Saga bodde i Paris då, så jag åkte dit två månader senare och där bestämde vi oss för att bli tillsammans, fast vi visste att det skulle bli väldigt svårt. 

Att resa som Sudanes betyder nästan utan undantag långa handläggningstider och omfattande byråkrati. Idag tillåter bara en handfull länder Sudanesiska medborgare inresa utan visum. Moe berättar om otaliga gånger han fastnat i myndighetskaruseller eller på annat sätt fått problem med visum på grund av sitt medborgarskap.

–  Det var inte bara för mig att ge mig iväg och träffa Saga när jag ville. Det krävdes i princip en månads förberedelser för att få alla dokument och tillstånd på plats varje gång. Så allt behövde vara väldigt uppstyrt och planerat, vi kunde bara träffas var fjärde månad. Och så höll vi på i nästan två år. Det var ohållbart, vi ville ju leva ihop.

På Migrationsverkets hemsida finns en kalkylator. Den erbjuder, efter ett antal val och klick, en svagt skönjbar horisont bortom den ocean av tid som en ansökan om uppehållstillstånd ofta innebär. Samma kalkylator är noga med att påminna om att den uppskattade handläggningstiden som visas inte på något sätt är ett löfte, bara en uppskattning. 

Efter två års distansförhållande bestämmer sig Moe och Saga för att bli sambos. Saga har kommit in på en högskoleutbildning i Stockholm och Moe är ändå så van vid att flytta att han lika bra kan göra det en gång till. Samtidigt som de bestämmer sig för Stockholm börjar de undersöka Migrationsverkets blanketter. 

En komplett ansökan om uppehållstillstånd innehåller allt som rör ett privatliv. Skärmdumpar på de sökandes chattkonversationer, SMS, mail, foton, gamla visum, flygbiljetter, lönespecifikationer – allt. Det görs en grundlig och kritisk genomlysning av både privatliv och levnadsförhållanden.

  – Det var en jättelång process. Vi hörde inte från Migrationsverket på ett år efter att de fått allt. Vi försökte kontakta dem men vi fick inget svar. Efter typ tionde mailet fick vi ett mail tillbaka där de skrev att vår handläggare hade slutat och att vi fått hoppa tillbaka sist i kön för att få en ny. Så vi var tillbaka på ruta ett. Jag fick inte heller hälsa på Saga under den här tiden vilket var hemskt. Men det löste vi genom att träffas i olika europeiska städer. Det var för lång väntan, vi kunde inte vara ifrån varandra så länge.

I november 2018, efter en 18 månaders lång process och otaliga inlagor till Migrationsverket beslutas att Moe får ett tillfälligt uppehållstillstånd och han flyttar så snabbt han kan till tvåan i Hökarängen. 

I hallen öppnas dörren och Saga kommer hem från jobbet. Hon sjunker så småningom ner i soffan bredvid Moe med en kopp te. Det har gått fyra månader sedan han flyttade in.

  –  Det har varit mycket känslor idag. Jag ska få börja plugga nu när allt är klart, så det är mycket på jobbet och ganska mycket känslor i omlopp just nu. Journalisthögskolan – jag kom in där redan för två år sedan när Moe ansökte om uppehållstillstånd, men då tvingades jag att tacka nej och jobba på restaurang istället. Migrationsverket tyckte lägenheten jag bodde i var för liten också så jag hade tur som fick tag i den här.

I soffan pratar de om vad de ska äta till middag. Halloumi kanske. Gå och lägga sig i tid. Det är en ny tillvaro båda fortfarande håller på att vänja sig vid.

  – Förut när vi sågs så var det så bråttom hela tiden, man ville maximera och njuta så mycket som möjligt av varandra och den korta tid vi hade ihop varje gång. 

 Det bästa med att vi bor ihop nu är att vi har tid att ha tråkigt tillsammans. Vi kan ha långsamma dagar utan att det gör något.

Det blir tyst en kort stund.

  – Det bästa med att vi bor ihop nu är att vi har tid att ha tråkigt tillsammans. Vi kan ha långsamma dagar utan att det gör något, säger Saga.

De två katterna leker vidare och gör en spänstig entré när de glider in över vardagsrumsgolvet. De kivas och klänger på varandra när leken plötsligt avbryts och Harvey lägger sig på soffans armstöd bredvid Moe för att tvätta sig.

– Jag har önskat att jag var en katt. Jag fick vänta 18 månader på att få flytta hit, Harvey fick komma redan efter två veckor.

Erik Glaad
erik.glaad@gmail.com

26 år, journaliststudent i Stockholm. Älskar samhällsfrågor, kultur, musik och berättande. Mitt favoritmedium är radio, men text och rörligt kommer strax efter.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Gå till Toppen