Rickard Ulvshammar och Claes Månsson i Kvinnan i svart på Scalateatern. Foto: Katie Nasser Karlsson

Ett i teatersverige sällsynt exemplar

i Kultur/Porträtt

  I logen på Scalateatern i Stockholm sitter Claes Månsson i en fåtölj efter kvällens premiär av ”Kvinnan i svart”. I knät vilar en kartong med kexchoklad han fått i premiärpresent av en skådespelarkollega som suttit i publiken.

   – Fram till att barnen blev 12 åt jag en eller två kexchoklad varje kväll efter att jag kommit hem från teatern. Sen ville de ju också ha och där kände jag att nu får jag sluta. För allas skull. Det är Lia Boysen, vi har skojat om det länge, säger han och pekar på lådan.

Den eleganta kostymen är välskräddad och faller väl mot den 198 centimeter långa, vilande kroppen. Den vita skjortan av lite tjockare bomull går ton i ton med det välkammade håret. Vet man inte vem Claes Månsson är skulle det nog vara svårt att peka ut honom som föreställningens stjärna. En ljustekniker som kommer in i logen blir den första han tilltalar.
– Tack för föreställningen – vilket jäkla drag det var! Det är en rolig föreställning att spela, det här!

Claes Månsson gjorde entré i svenskt teaterliv 1983 med sin debutroll i Shakespeare-pjäsen ”Rosornas krig” på Stockholm stadsteater. Sedan finns otaligt att nämna. Fast ensemblemedlem på Dramaten sedan 1985. Stående medlem i Lorry-gänget. Framstående roller på landets största privatteatrar. Den, för teaternördar, smått legendariska uppsättningen av ”En handelsresandes död” i regi av Thorsten Flinck på Teater Plaza. Ett imponerande filmliv – med mera. Efter 30 år i branschen har han arbetat mer än de flesta skådespelare i landet.

  – Jag kom in som 30-åring på scenskolan, det var även på den tiden väldigt sent i livet. Jag var fritidsledare i Göteborg och hade varit med i en amatörföreställning och blev efter det rekommenderad av en bekant som jobbade med teater att söka scenskolan. Och så kom jag in, på den vägen är det. Där lärde jag känna Thorsten Flinck och vi blev väldigt goda vänner och det är vi fortfarande. Han är gudfar till båda mina barn. Det är genom Thorsten jag känner Lia, förresten. De två var ju ett par. Efteråt har hennes och min vänskap växt på egen hand. Och det här med kexchokladen… ja, det har liksom hängt med, skrattar han.

Kvinnan i svart är en skräckföreställning efter Susan Hills roman. Föreställningen har gått i Londons West end i 30 år och filmatiserats med Daniel Radcliffe i huvudrollen. På Scalateaterns scen är berättelsen förflyttad till den mer eller mindre fiktiva orten Ytterträsk i Västerbotten. Claes Månsson spelar advokaten Arvid Jansson som ber en skådespelare, spelad av Rickard Ulvshammar, om hjälp att läsa upp sin historia han noggrant tecknat ner. De gör istället en föreställning av det hela och skådespelaren iklär sig rollen som Arvid Jansson och Claes Månsson gör alla personer skådespelaren stöter på under pjäsens gång.

 –  Jag var först väldigt skeptisk till det hela. Men sen var vi i London och såg föreställningen där. Det var helt otroligt. Unga som gamla gallskrek i salongen, så fruktansvärt roligt att skräck kan fungera på en teater.

Två dagar senare är den första premiärhelgen över, eller åtminstone den stora prövningen – fjärde och femte föreställningen som legat tätt efter varandra på lördagen,15:00 och 19:00. Totalt fyra timmars scentid för det flertalet karaktärer den 68-årige Månsson spelar. 
– Att köra två föreställningar såhär på lördagar, det gör man alltid på privatteatrarna, förklarar Claes för en av statisterna som gör sin scendebut.

Det har varit en tung arbetsdag på teatern. Gunilla Brodrej har totalsågat föreställningen i en text på Expressens kultursidor. 

  – Det var en låg text. Riktigt lågt att ge sig på Linda (Hedberg, regissören, reds anm.) på ett så personligt plan på det sättet. Men jag läste den i tidningen och där la man knappt märke till den alls – sms:a Linda och säg det, tröstar Claes.

I logen samlas alla som jobbat med föreställningen under dagen – skådespelare, statister och teknisk personal och går igenom förbättringsmöjligheter från dagen och förberedelser inför kommande föreställningar.

  – Jag äter gärna middag och tar ett glas vin med er efteråt, om det är någon annan som är sugen, det vore trevligt, säger Claes efteråt och ser sig om på samtliga i rummet. 

En fråga som självklart resulterar i full uppslutning. 

  – Den teaterhierarki många av oss är vana vid från Dramaten eller Stockholm Stadsteater gör att det sällan blir att man umgås på det här sättet som Claes nu föreslog. Skådespelare och regissörer umgås i regel med varandra och den tekniska personalen söker sig liksom inåt i sin egen grupp, så det här är ju jättetrevligt, förklarar en tekniker.

I Scalateaterns restaurang puttrar lördagkvällen. Det är trångt, men alla samsas om den plats som finns. Den 30-tals inspirerade inredningen smälter väl samman med teaterns övriga lokaler och sorlet minglar med rytmerna från den kubanska aftonen som för kvällen huserar i teaterns källare. Några väljer varmrätt, andra ost och chark. En lång arbetsdag är över och det är ett tilltufsat gäng som till bords pustar ut. I takt med att ett glas blir fyra och maten äts upp tipsas det om Netflix-serier och föreställningar kollegor emellan.

Då sällskapets längste man reser sig, artigt tackar alla för dagens insats och vänder sig om för att gå hem får han en fråga i ryggen.

–  Claes, hur går det med kexchokladen, har du börjat än?
–  Nej, min fru jobbar med ungdomar, så vi bestämde att hon tar lådan till jobbet och bjuder dem, där gör den mest nytta.

Erik Glaad
erik.glaad@gmail.com

26 år, journaliststudent i Stockholm. Älskar samhällsfrågor, kultur, musik och berättande. Mitt favoritmedium är radio, men text och rörligt kommer strax efter.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Senaste från Kultur

Gå till Toppen