Tunnelbanan blir allt för ofta en skådeplats för ordningsvakternas bryska framfart. Foto: Yoav Aziz

KRÖNIKA: De har våldsmonopol och tvekar inte att använda det

i Åsikt/Krönika

03:15 tar jag höger över Södermalmstorg och lufsar vant in genom dörren till Slussens t-bana. En festlig lördag har halkat över i söndag och vi är många som önskar att färden hem från favoritbaren inte var så lång. Redan uppe i biljetthallen känner jag det – något ligger i luften. En vakuumliknande tystnad, ett stråk av oro. Det går att skära i stämningen med kniv – den ligger tät över spärr och Selecta-automat.
Jag rör mig mot de södergående tågen, längtar hem till Farsta. Där i trappan handskas fyra ordningsvakter bryskt med en berusad kvinna i 20-årsåldern. Mobiltelefoner i luften och upprörda röster.

Den filterbubbla jag befinner mig i innehåller allt oftare inlägg med tillhörande bildmaterial som beskriver hur övergrepp begåtts av ordningsvakter i tjänst. I tunnelbanan, köpcentrum, bibliotek, på sjukhus. De är lätta att först scrolla förbi, jag gör det nästan alltid. I många lägen har jag inte mentalt kapital nog att se eländet, paniken och våldet. Så jag scrollar. Men likt nattfjärilen till ljuskällan som bryter mörkret dras jag tillbaka. Det finns en magnetisk kraft i dessa videoklipp, stillbilder och väl utlagda texter om orättvisor och ibland rena trauman. Flertalet av filmerna i mitt flöde går att sortera bort som överdrifter eller fylletjafs. Men påtagligt många larmar min inre klocka för vad vi gemensamt ska behöva stå ut med i en rättsstat 2019, även om vi så är berusade utanför anständighetens ramar.

Nej, det är något som inte stämmer med ordningsväkteriet här i landet. Det är något i det system som ger privata aktörer vissa polisära befogenheter som inte är bra. Och kom nu inte med den trötta sägningen att ordningsvakter bara är personer som inte lyckats komma in på polishögskolan. Problemet är värt att ta på större allvar än så.

En ordningsvakt genomgår 80 timmars utbildning, det är till att börja med alldeles för kort skolning för att ge en enskild rätt att åtnjuta det våldsmonopol bara polisen annars har.

För två veckor sedan spreds den mobilfilm som visar hur en ordningsvakt bryter ner en 12-årig pojke på golvet i Kista Galleria. Killen hade varit kaxig i biblioteket, röjt runt. Filmen visar ett våld många av oss förfasades över. Andra tyckte att det som fångats på bild var moraliskt rätt och riktigt i någon märklig ”han förtjänade det”-anda. 

Just där går min gräns.

Oavsett vad en 12-åring sagt eller gjort, så länge det inte handlar om akut fara för annans liv, ska hen aldrig bli våldsamt bemött av en vuxen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på det sättet. Det är inte värdigt en demokrati av vår kaliber. Men ändå händer det alldeles för ofta.

Det hela får mig att tänka på de pressetiska systemet. Det infördes 1916 för att den fria pressen i landet inte kunde hantera den mycket långtgående lagliga rätt att i sina tidningar få publicera i princip vad som helst. Man gick helt enkelt för långt. Istället för att politikerna skulle inskränka den lagliga rätten började tidningarna skärpa sig. Jag tvivlar starkt på att de privata aktörerna i säkerhetsbranschen klarar av att självreglera lika effektivt som publicisterna gör, men det är en intressant tanke. För om ordningsvakternas våldsutövande inte förändras, då måste vi ändra lagen och deras rätt inskränkas, för såhär kan vi inte ha det.

Vid Slussen 03:16 har många av oss samlats kring händelsen i trappan. Vakterna tar i för kung och fosterland. Men vi kan inte hjälpa kvinnan. De har lagen på sin sida. Men alla vi som är där vet att bara för att de får använda våld betyder inte det att de borde. De går alldeles för långt. Det är inte rätt.

Det är därför vi är så arga.

Erik Glaad
erik.glaad@gmail.com

26 år, journaliststudent i Stockholm. Älskar samhällsfrågor, kultur, musik och berättande. Mitt favoritmedium är radio, men text och rörligt kommer strax efter.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Gå till Toppen